I den sista tiden skulle tecken visa sig i sol, måne och stjärnor enligt Jesus. I Bibelns sista bok, i Uppenbarelseboken, i dess tolfte och trettonde kapitel, presenteras inledningsvis ett ’stort tecken’ – en havande kvinna med tidens attribut – med sol och måne som sin klädnad. Framställd närmast som kosmisk himladrottning, bär hon på sitt huvud tidens krans med tolv stjärnor. I de två kapitlen tycks sedan världens öde beskrivas i bibliska bilder, alltifrån Ormen/Satan i Edens paradis, till judarnas ökenvandring, till Maria, Jesu mor och Herodes – vilddjuret som ville sluka barnet – och till Kristus och den kristna församlingen och vidare till ondskans, människans talsymbol  – 666.

Sedan berättelsen skrevs har bilden av vilddjuret och denna Mariavision porträtterats i tiotusentals kyrkor över hela världen. Den inspirerade och gåtfulla texten har sen kyrkan på olika sätt försökt förstå och tolka i alla tider. Klart är dock att himlamodern med sina många allusioner gestaltar både tid och rum, både Jesu moder Maria vid tiden runt år noll, och det historiska Israel. Vilddjuret och dess tal blir en bild av världsriken som förtryckt Israel. Kan Bibelns talmystik och kronologi ge oss nycklar till en vidare förståelse av denna vision?

Det finns en tolkning av detta tecken som fått stort genomslag. I denna alluderar sol och måne på två förbund och två tideräkningar. Guds förbund med Israel respektive den kristna församlingen –’Isaks barn’. Tiden mätt med månen respektive solen. Det senare blev påbjudet i romarriket vid tiden runt år noll. De tolv stjärnorna skulle då svara mot Israels tolv stammar och Jesus tolv apostlar. Längre fram i boken, i beskrivningen av det Heliga Jerusalems mur, får dess portar och grundstenar namn från Israels tolv stammar respektive Jesu tolv apostlar.

Hilma benämner den kristna församlingen som ’Isaks säd’ kanske inspirerad av Paulus. I Galaterbrevet (kap.4) gör han en för sin tid halsbrytande jämförelse när han påstår att Guds förbund med judarna har gjort många av hans landsmän till slavar under Lagen, och barn till Hagar, slavinnan som var moder till Ismael, Abrahams förste son. Jesu församling var däremot Isaks och frihetens barn, det löftesbarn som Abraham också fick enligt Paulus. Kvinnan i sol och måne föder Kristus och församlingen men blir därmed också moder till det nya Jerusalem. Paulus och Johannes speglar varandra i symboliken.

Måne och sol, Ismael och Isak. Två tideräkningar. Den förre föds år 2052 f.Kr. i Hilmas och Bibelns tidskronologi. Därifrån är i judisk tideräkning 6*6*6 måncykler till år 2052 e.Kr. Är detta Ismaels och Isaks tid? Är det en slump att slutet på denna tid råkar sammanfalla med tecknen i sol och måne år 2052 e.Kr.? Nollåret och evighetens symbolik hamnar då också i centrum. Jag är A&O säger Herren, tidens början och slut.

Men vem bryr sig nu om den bibliska kronologins symbolik, och om dess hemligheter relaterade till historiska och kanske framtida händelser. Knappast någon, trots att Bibeln själv är full av talmystik och profetior. I kapitel tolv finns uttrycket tid, två tider och en halv tid. Det brukar också skrivas som tre och en halv tider, dvs hälften av sju tider. I Daniels bok förekommer detta på flera platser, men då som just sju profetiska tider. I Johannes tolfte kapitel tycks Bibeln dock närma sig ett svar, ge en lösning på hur detta mytiska uttryck skall tolkas. I texten tycks nämligen tid, två tider och en halv tid, göras ekvivalent med 1260 dagar. Därmed får man 360 + 720 + 180 vars summa är 1260.

Talet 360 – tid – var förknippat med det perfekta året och cirkeln, och evigheten. Här nu också med Gud och hans tid – kairos.  Sju tider hos Daniel skulle därmed kunna tolkas som 7*360 dagar eller år. Flera försök har gjorts av olika samfund och kyrkor att infoga dessa 2 520 dagar/år i ett historiskt sammanhang.

Med hjälp av Hilmas bibelkronologi och Bibel 2000, räknas sju tider mellan syndaflodens år och Jesus framträdande/död år 30. Noa fick regnbågen som förbundstecken av Gud. Från ett himmelskt perspektiv synes den ha sju ringar. Sju gånger 360 år innan Gud steg ner på jorden som människa enligt kristen tro.

I samband med uttåget ur Egypten gav Gud Israel nya högtider och ett nytt sätt att räkna tiden. Från uttågets år är fyra tider, 4*360 år till nollåret och den nya nuvarande kristna tideräkningen. Dessa 1440 år är detsamma som 10 * 144 år. Det perfekta talet (10) ihop med människor och änglars mått (144). När sen Jesus framträder år 30 utgör det början på den 30:e 144 årsperioden sen Adams födelse. I judisk talmystik står talet 30 för visdom, mognad och andlighet. År 30 plus den 30:e 144 årsperioden leder till år 174 när också fyra gånger 666 år passerat sen syndafloden. 

Den sista 144 årsperioden sammanfaller med kyrkans och församlingens första svåra tid fram till kyrkofadern Ireneaus, han som sammanställde de fyra evangelierna. Sammanlagt är nu 12*360 år, tolv tider sedan Adams födelse.   Himladrottningen symboliserad av kransen (360) med 12 stjärnor får gestalta tiden fram till år 174. Slutet av det tolfte kapitlet brukar tolkas som Guds löfte att skydda sin församling, ’de som har Jesus vittnesbörd’ som det står i texten.

Från uttåget ur Egypten till år noll       4   * 360 år  Helhet av ’tid’

Från syndfloden till Jesus år 30            7   * 360 år  Fullbordan av ’tid’

Från Adam till de fyra evangelierna     12 * 360 år  Ordning av ’tid’

Fortsätter man att från år 174 räkna tio perioder om 174 år når man år 1914. Detta år har ofta påståtts uppfylla en profetia av Jesus från Lukasevangeliet, i samma kapitel som han talar om tecken i sol och måne: